FAKTAKONTROLLEN PÅ JÖNKÖPINGSPOSTEN

Sedan länge har jag haft förmånen att få skriva insändare i JP. Men numera tycks jag vara svartlistad. För 14 dagar sedan hade JP på sidan två en artikel om elpriser och den framtida elproduktionen. Den innehöll tre sakfel. Jag var lite stygg och skrev en insändare där jag tyckte att JP kunde väl hålla sig med en viss faktakontroll. Det var nog att trampa på en öm tå, jag har inte blivit publicerad än. Så det är nog kört för min del i JP. Får väl aktivera min blogg istället!!

SÅ HÄR SKREV JAG

Faktakollen

Nu när vi närmar oss valet är det populärt med så kallad ”faktakontroll”.  JP anser att man skall installera en ”fakeblocker”, det vill säga man skall lita på etablerade tidningar, bland annat Hallpressen. Men hur är det med faktakontrollen? Vet man vad man skriver??

På JP:s andra sida i måndags den 16 fanns en artikel: ”Osäker elförsörjning med stigande elpriser”. Den osäkra framtida elförsörjningen beror på att två reaktorer i Ringhals stängs av för tidigt på grund av ”för låga elpriser”. Fortsatt drift av R1 och R2 hade krävt komplettering med ett så kallat oberoende kylsystem. Detta efter EU-krav med anledning av haveriet i Japan. De låga elpriserna gör att det blir ekonomiskt omöjligt. Fel 1.

Längre ner åberopas Sveriges Radio ”riskerar elpriserna att fortsätta stiga”.  Den 17 juli 2018 är spotpriset 51,8 Euro/MWh. År 2019 är motsvarande terminspris 37,35 och år 2020 30,65. Att elpriset just nu är högt beror på att elproducenterna har lagom mycket vatten i magasinen, ser att de har god kontroll av vattennivån inför hösten och att de absolut inte riskerar att behöva tappa förbi. Då håller de upp priset, så gör man på elmarknaden. Sveriges Radio är inte en speciellt bra källa när man skall prata elmarknad. Fel 2.

Enligt JP beror problemen på ”massavveckling av svensk produktionskapacitet är Socialdemokraterna och Miljöpartiets arv”. Fel. Det är en följd av ”den fria elmarknaden” som alla partier utom V införde 1996. Hade vi haft det gamla systemet kvar, hade vi haft lägre elpriser och mer produktionskapacitet. Men jag kan väl ursäkta partierna för vad de gjorde 1996 med citatet: Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra. Men Energiöverenskommelsen som togs 2016 gav de konsekvenser vi ser idag när det gäller stängda produktionskällor. Där ingick inte TVÅ partier JP, där ingick fem. De får nog ta på sig ansvaret tillsammans. Fel 3.

Nu när det är valår som JP påstår kunde man kanske tänka sig att något parti höll med Liberalerna och satsade på en god framtida elförsörjning.

Lite historia till!!

Disponentbostaden på Munksjö Pappersbruk.

Det har funnits ett antal disponentbostäder tillhörande Munksjö Pappersbruk, den mest praktfulla är den som ligger inne på bruksområdet. Den uppfördes 1870 som bostad till disponent Knut Otto Nin Ljungquist. Eftersom disponentens familj växte byggdes den om och till ett antal gånger. Namnet Otto Nin kommer av att han var nionde barnet. En av hans systrar hette Femma Ottilia, och hon var femte flickan och åttonde barnet. Under sin uppväxt ändrade han själv namnet till Ottonin.

Född i Karlstad, kom han som 16-åring till Uppsala för studier. Här blev han studentkompaniets ”pastor”, känd som deklamatör och en lysande talare eller som han omnämns i Munksjö Bruks Minnen: ”Hans tal genomdallrades av hänförelse, hans ögon blixtrade och tårades om vartannat – och kort sagt, hela kompaniet var vid talets slut gripet av rörelse”. Han hade också ett stort intresse av det skrivna ordet och medarbetade i Nya Wermlandstidningen. På våra breddgrader medverkade han i Jönköpings Dagblad. Han satt ett flertal år i Stadsfullmäktige och han representerade även Jönköpings län under 14 år i Riksdagens första kammare.

Till Jönköping kom han som bokhållare på Bruket 1863, efter att ha svarat på en annons där de sökande uppmanades att gärna skriva sin ansökan på ett främmande språk. Ottonin skrev på grekiska och blev antagen med en lön av 400 kronor om året och fritt vivre. Han fick allt mer betydande poster och blev disponent för bruket 1870. Sedermera köpte han hela rörelsen från grundaren Lars Hiertas sterbhus 1873. Han dog på sin post i en hjärtattack i december 1896.

Denne man var en stor välgörare och mån om både de sina och sin personal. Något som störde honom var att utbildning i skötsel av hushåll och hem saknades och därför donerade han 50 000 kronor och ett stort stycke mark till Jönköpings stad, att användas till en skola som skulle anordna ”praktiska hushållskurser för medellösa flickor anställda vid fabrikerna i Jönköping”. Hans då avlidna hustru Ida fick ge namn åt skolan, som idag ligger där Drottninggatan möter Klostergatan.

Ottonin blev snart känd för de grandiosa festerna i Disponentvillan. Med många vackra döttrar Ljungquist, som skulle giftas bort, och som en av de drivande i sällskapslivet i staden, blev disponentbostaden på Munksjö platsen för många gyllene fester. Salen som användes var Gula Salongen och här gick det utan vidare att placera 150 gäster. En middag 1877 är särskilt minnesvärd. Då pågick Lantbruksmötet i Jönköping och disponent Ljungquist gav middag för Kung Oscar och kronprins Gustaf.

På bilden framgår klart hur pampig Disponentbostaden var och man skall särskilt lägga märke till entrén med sin överbyggnad. Denna hade naturligtvis ett syfte. När de fina gästerna kom i häst och vagn från Åsens Gård, från Bäckalycke Herrgård, från Strömsberg och från Björneberg ville de ju inte blöta ner sig om det regnade. Hästen körde in så att vagnen kom i skydd och vips kunde herrskapen promenera in utan att få hår och dräkt förstörda.

Festerna kunde vara mycket storslagna och vid ett tillfälle uppges att det var inte mindre än 13 glas uppställda framför gästen. En matsedel som återges i Gudmundsgillets årsbok 1937 upptar en imponerande samling rätter. Min köksfranska är under all kritik, så jag kan inte upplysa om vad som serverades, men räkna kan jag. Det var inte mindre än elva rätter, som började med Hors d’oeuvres (lätta aptitretande smårätter, såväl varma som kalla) och avslutades med Dessert. Desserten måste varit något speciellt eftersom jag kan ana mig till att det innan desserten serverats både ost och glass. Till detta utskänktes inte mindre än nio olika sorters vin. De många glasen behövdes nog. Dessutom framförde artilleriets musikkår inte mindre än 11 olika musikstycken, det sista Kungliga Göta Lifregementes Paradmarsch.

Strax intill Disponentvillan ligger Jönköpings minsta tomt. Det är en avstyckning på 4*4 meter och här är Ottonin och hans andra hustru Clara gravsatta vid den alm som Ottonin själv planterade 1870. (se bild).

Både disponentvillan och den intilliggande graven är byggnadsminnesförklarade och kommer med andra ord att finnas kvar i den nya stadsdel som nu skall byggas på det gamla industriområdet.

Det får bli ett inlägg till.

 Notera att detta är skrivet den 27 september 2014

Östra Storgatan 91.

I dag lördagen den 27 september skall jag berätta om ett hus på Liljeholmen. Observera inte öster. Det finns en mycket speciell anledning till att jag skriver artikeln just denna dag. I dag kommer jag nämligen att sitta i Kinnarps arena för att hylla en av de största idrottsmän vi haft i Jönköping. En fantastisk ishockeyspelare, en oerhört korrekt människa och en ambassadör för Jönköping. När idrottsmänniskor idag knappast kan få ihop en mening på fyra ord utan att svära eller att lägga in ett ”typ” så är Johan Davidsson en vältalig idrottsman som aldrig skyller sina tillkortakommanden på någon annan. I dag kommer hans tröja att hissas i taket på Kinnarps arena och det blir en högtidsstund. Men vadå, vad har han med ett hus på Liljeholmen att göra. Vänta får ni se. Nu börjar historien.

Östra Storgatan 91 kallas ju för det mesta Dag Hammarskjöldshuset. Något missvisande kan man tycka, då den sedermera till FN:s generalsekreterare utsedde Dag, enbart bodde i huset något år. Född år 1905 flyttade han redan 1907 till Uppsala där hans far blivit landshövding. Själv angav han alltid Uppsala Slott som sin uppväxtplats. Vi Jönköpingsbor skyltar med andra ord med lånta fjädrar enligt mitt förmenande. För min del tycker jag att vi kan kalla huset Johan Davidssons hus, han har ju fått ett pris uppkallat efter sig, varför då inte ett hus, eftersom han har bott där längre än Dag Hammarskjöld och är mer känd för en nutida publik, skämt åsido. Se, där kom kopplingen till dagens stora begivenhet.

Det hus som idag ligger på platsen är inte det ursprungliga. Det ursprungliga huset var en ”villa som uppbyggdes till ett wärdshus, modellerat efter Liljeholmen i Stockholm”, som det står i ortsnamnsarkivet. Namnet har kommit till genom att någon tyckte att den ursprungliga byggnaden liknade ett hus i Stockholm. En teori att namnet Liljeholmen skulle kommit från de gula strandliljor, som växte i kärret på öster, kan vi nog stryka.

Östra Storgatan 91 idag är en del av den ursprungliga fastigheten Liljeholmen. Den bestod av Östra Storgatan 89-95. Det ursprungliga huset Liljeholmen, byggdes omkring 1730 och var ett utvärdshus, placerat utanför staden. Under 1800-talet serverades här både Carlsbader- och andra mineralvatten. I en annons i Jönköpingsbladet 1859 läses följande: ”På anmodan meddelas att omnibussen i stället för turer till Vesterbrunn, kommer,  efter anteckning af minst 10 personer af  bliwande brunnsällskap på Östra Plantagen, för sällskapets räkning dagligen och på tid som bestämmes, att göra lustturer på 1 timmars längd”. Det var inte fråga om motordriven buss, den var hästdriven! Namnet Östra Plantagen syftar på de odlingar, bland annat tobaksplantager, som fanns mellan Östra Storgatan och Vättern. Härav namnet Plantagegränd öster om före detta Östra skolan (Liljeholmsskolan).

Under 1890-talet styckas tomten i tre delar. På Östra Storgatan 89 uppfördes Strandgården av skräddare Vallentin och på Östra Storgatan 95 byggde major Engdahl det som idag är Korskyrkan. Den mellersta delen köptes av överste de Laval (regementschef på A 6 1898-1899) och där uppförde han den byggnad vi ser idag och som Dag Hammarskjöld tillbringar några månader i. Numera är den ändrad, bland annat byggdes den till 1950. Skall vi kanske återta det gamla namnet Liljeholmen och låta Uppsala vara Dag Hammarskölds uppväxtstad?

Nytt foto: Lennart Lindberg

Ett litet hus på Klostergatan

Vem var Agnes på Klostergatan?

Under mina otaliga vandringar från Torpa till ”sta´n” utnyttjade jag för det mesta Klostergatan. Det var ju mer folk där än på Brahe- och Barnarpsgatan. När jag hade passerat Idas skola och hade Sandéns konditori till höger, låg ett litet vackert boningshus med adress Vegagatan 2 och fastighetsbeteckning Klippan 2. Dessa benämningar kände inte jag till utan visste bara vad som stod på huset, vackert utmejslat på stenfasaden: ”Agnes minne”.  Huset var också speciellt för att det hade trädgård, det var inte vanligt utmed Klostergatan. Denna kunde nås via en port i det höga plank som omgav huset. Men den var låst. Huset upplevdes av mig och många andra som lite mystiskt.

Huset finns ju än idag och kan beskådas. Dock har det mist sitt ursprungliga syfte. Huset var nämligen en byggnad upplåten av en institution som skulle bistå ”blygsamma fattiga”. Under tidigt 1900-tal gjorde man skillnad på ”vanliga fattiga” och på folk som hade det sämre från borgar-och överklassen. Denna företeelse, som var internationell, hette Pauvres Honteux, och hade en avdelning i Jönköping bildad 1872. Huvudsyftet var att genom donationer, genom sällskapsspektakel och genom kostymbaler insamla medel till att uppföra en byggnad där ”fint fattigt folk” kunde få en bostad på ålderns höst.

Jönköpings Stad skänkte en tomt vid Klostergatan och när man genom framförallt två stora donationer hade tillräckliga ekonomiska medel uppfördes 1914 Agnes minne. Arkitekt var August Atterström, stadsarkitekten som hade som extraknäck att rita byggnader. De 16 lägenheterna bestod av ett rum med kokvrå, en toalett på var våning och ett gemensamt badrum i källaren. Varmvatten fanns ej. Lägenheterna skulle ”fördelas till personer, män eller kvinnor, som efter att ha sett bättre dagar lefva i Jönköping under knappa förmögenhetsförhållanden samt ej av någon allmän eller enskild inrättning erhåller fri bostad”. De 16 lägenheterna fylldes omedelbart.

Tiden gick dock ifrån standarden på lägenheterna och under 1970-talet var det svårt att få någon att vilja bo i huset. Därför tog det kommunala bostadsbolaget AB Vätterhem över huset och moderniserade det.

Då återstår bara Agnes. Vem var denna kvinna som fått ge huset sitt namn. Bland grundarna till Pauvres Hontex i Jönköping finns en Hildegard, en Henrietta och en Fredrique, men ingen Agnes. En hypotes som framfördes till mig av en av medlemmarna i styrelsen till Pauvres Honteux, talade om en kvinnlig släkting till disponenten på Munksjö AB, men det var för mycket Ida över det uppslaget. Nej en djupdykning i Björkmans gamla Jönköpings Historia gav mig lösningen. En av de mest aktiva i Jönköpingsföreningen var Agnes Killander, 1849-1931, och styrelsen beslöt ”att som en ringa erkänsla för hennes storslagna arbete skulle huset uppkallas efter henne”.   För tillfället pågår ett arbete att delvis bebygga trädgården med ett mindre bostadshus, men Agnes gamla fina hus kommer man inte att röra.

DAGENS GATA

Efter en ide jag sett från Norrköping tänkte jag att jag skulle skriva lite då och då om Dagens gata. Jag har fördjupat mig en del i gatunamnen och därför skulle det vara roligt att på något sätt kunna sprida denna kunskap. Kanske är det jag som övervärderar intresset men jag gör ett försök. Sedan får vi se vart det bär.

Vad börjar man? Född på västra sidan om Kanalen borde jag börja här, men om vi skall ta det lite i kronologisk ordning tycker jag vi börjar på öster med Gustav II Adolfs stad. Den fanns mellan Kanalen och Tullporten och mellan Vättern(Storsjön) och Munksjön(Lillsjön). En tidig stadsplan syns här.

En enkel stadsplan, två gator i östlig-västlig riktning och ett otal gränder i norr och söder.
Jag börjar med de två i öster-väster och de öppna platser som fanns.

Storgatan i höjd med nuvarande Hoppets Torg.

Storgatan

Ett enkelt och logiskt namn. Följde i stort sett den gamla vägen över Sanden till Husqvarna och vidare norröver. Denna bild är från slutet 1800-talet och vi ser gaslamporna (1862) men inga spårvagnar (1907). Huset i vänster bildkant skymtas texten STAURANT och är Stora Hotellet. Sedan ett hus som så småningom kom att inrymma Sandwalls Järnaffär och i det sista huset innan Vattengränd (Bredgränd) kom Bergmans Bokhandel att ha sin affär i många år.

Smedgatan

Smedgatan och torgen på öster får bli nästa "Dagens gata".

SÅ HÄR SKULLE DET VARIT MEN SÅ BLEV DET EJ!!

Julen 1966

När jag nu sätter punkt för Göran Nells och mitt skrivande om Jönköping förr och nu ser jag tillbaka på en fantastisk tid. Men allting har en ände och korven den har två. I vårt fall tryter uppslagen och därför slutar vi i och med detta kåseri. Jag började oombedd med att skicka in ett julkåseri till JNytt som förklarade att den svenska Jultomten kommer från Jönköping. Jag tror det var till julen 2010. Det har sedan utvecklats till några hundra artiklar om platser och företeelser i min stad. Det sista får även det handla om julen, sett från en av de fantastiska fotografer jag hämtat så mycket inspiration ifrån. I dag är det Conny Rich och platsen är Östra Storgatan.

Tänkte skriva om julen för 50 år sedan och använder en bild som jag inte kan garantera är just från 1966, men nära i tiden är det. Bilden är från hörnet Östra Storgatan-Lantmätargränd. Skyltfönstret till höger är varuhuset Domus, ett från Lantmätargränd indraget fönster i anslutningen till Domus Restaurang. Genom fönstret skymtar vi Gahms (handskar och väskor?) och konditoriet på hörnet (Wallströms?).

Bilden är från den tid då Julskyltning var Julskyltning. Då affärsfönstren började att förberedas dagen innan, allt bakom brunt heltäckande papper och man visste ingeting om alla fantastiska saker som skulle uppenbara sig vid middagstid på den stora Julskyltningssöndagen. De affärsanställda i de flesta affärer och de dekorationsansvariga i de stora varuhusen hade en bråd eftermiddag och kväll. Men vid middagstid togs papperet bort och man kunde promenera från sitt Torpa, eller Liljeholmen, till sta´n för att se på allt.

När jag sätter mig och läser i tidningarna från december 1966 konstaterar jag att det är inte mycket som är sig likt. Vart tog de vägen?? Hagenfeldts, Fridéns, Albins, Malungsboden. KappAhl, Engströms Ur och så vidare. Uppräkningen kan bli hur lång som helst. En butik finner jag 1966 som består idag Ekwurtzel på Barnarpsgatan.

Dagen innan Lucia detta nådens år 1966 inviger kommunikationsminister Olof Palme MHF:s Motorhotell mellan Jönköping och Huskvarna. En satsning som enligt texten är det tredje MHF-motellet och som skall följas av flera. Flensborn ritade och intendenten på motellet Arne Bohman dyker här upp i staden. Sedan blev det Rosens restaurang och Brunstorps Värdshus och Varpa skans. Tänk vad mycket god mat den mannen har låtit servera. Hans ande lever ju dock kvar storstilat i staden idag.

Efter att vi sett på julskyltning, läst om Palmes invigning så blev det Julafton och TV. Värd var Arne Weise och först var det musikstund med Gullan Bornemark. Sedan Kalle & Co, men sedan fanns inget vi känner igen idag. Karl-Bertil Jonsson kom inte förrän 1975. Men på Annandagen blev det tittarstorm på SVT. Det satt bara två kvinnor i växeln och de blev fullkomligt nerringda. Nils-Erik Baehrendtz, TV-chef sa: I högsta grad ett smaklöst tilltag! Utan att informera redaktionen till Hylands hörna tog sig skådespelaren Per Oscarsson för att, under det att han klädde av sig in på bara kalsongerna, ge lite sexualundervisning mitt på bästa sändningstid. Ja se det störde julfriden det.

Sedan skall detta år, liksom våra små artiklar om Jönköping förr och nu, ta slut. Nyårsafton var det riktigt drag på Rigoletto. I twistkulan uppträdde Skyriders, dansmusiken stod Svennes Pop-star för och det stora uppträdande kl 2400 var ingen mindre än Svenne Hedlund och The Hep Stars. Konstigt nog nämns inte pianisten, han hette väl Benny Andersson. På den första vardagen efter nyår kom så ”de som inte behöver presenteras” som det står i annonsen. Manfred Mann, enda platsen i Småland och entrén var 9 spänn.

Det var väl ett värdigt slut på 1966 och ett värdigt slut på våra krönikor. Vem vet, vi kanske återkommer någon annanstans.

Lennart Lindberg och Göran Nell.

Gammal bild

Conny rich

Ny bild

Lennart Lindberg