Lite historia till!!

Disponentbostaden på Munksjö Pappersbruk.

Det har funnits ett antal disponentbostäder tillhörande Munksjö Pappersbruk, den mest praktfulla är den som ligger inne på bruksområdet. Den uppfördes 1870 som bostad till disponent Knut Otto Nin Ljungquist. Eftersom disponentens familj växte byggdes den om och till ett antal gånger. Namnet Otto Nin kommer av att han var nionde barnet. En av hans systrar hette Femma Ottilia, och hon var femte flickan och åttonde barnet. Under sin uppväxt ändrade han själv namnet till Ottonin.

Född i Karlstad, kom han som 16-åring till Uppsala för studier. Här blev han studentkompaniets ”pastor”, känd som deklamatör och en lysande talare eller som han omnämns i Munksjö Bruks Minnen: ”Hans tal genomdallrades av hänförelse, hans ögon blixtrade och tårades om vartannat – och kort sagt, hela kompaniet var vid talets slut gripet av rörelse”. Han hade också ett stort intresse av det skrivna ordet och medarbetade i Nya Wermlandstidningen. På våra breddgrader medverkade han i Jönköpings Dagblad. Han satt ett flertal år i Stadsfullmäktige och han representerade även Jönköpings län under 14 år i Riksdagens första kammare.

Till Jönköping kom han som bokhållare på Bruket 1863, efter att ha svarat på en annons där de sökande uppmanades att gärna skriva sin ansökan på ett främmande språk. Ottonin skrev på grekiska och blev antagen med en lön av 400 kronor om året och fritt vivre. Han fick allt mer betydande poster och blev disponent för bruket 1870. Sedermera köpte han hela rörelsen från grundaren Lars Hiertas sterbhus 1873. Han dog på sin post i en hjärtattack i december 1896.

Denne man var en stor välgörare och mån om både de sina och sin personal. Något som störde honom var att utbildning i skötsel av hushåll och hem saknades och därför donerade han 50 000 kronor och ett stort stycke mark till Jönköpings stad, att användas till en skola som skulle anordna ”praktiska hushållskurser för medellösa flickor anställda vid fabrikerna i Jönköping”. Hans då avlidna hustru Ida fick ge namn åt skolan, som idag ligger där Drottninggatan möter Klostergatan.

Ottonin blev snart känd för de grandiosa festerna i Disponentvillan. Med många vackra döttrar Ljungquist, som skulle giftas bort, och som en av de drivande i sällskapslivet i staden, blev disponentbostaden på Munksjö platsen för många gyllene fester. Salen som användes var Gula Salongen och här gick det utan vidare att placera 150 gäster. En middag 1877 är särskilt minnesvärd. Då pågick Lantbruksmötet i Jönköping och disponent Ljungquist gav middag för Kung Oscar och kronprins Gustaf.

På bilden framgår klart hur pampig Disponentbostaden var och man skall särskilt lägga märke till entrén med sin överbyggnad. Denna hade naturligtvis ett syfte. När de fina gästerna kom i häst och vagn från Åsens Gård, från Bäckalycke Herrgård, från Strömsberg och från Björneberg ville de ju inte blöta ner sig om det regnade. Hästen körde in så att vagnen kom i skydd och vips kunde herrskapen promenera in utan att få hår och dräkt förstörda.

Festerna kunde vara mycket storslagna och vid ett tillfälle uppges att det var inte mindre än 13 glas uppställda framför gästen. En matsedel som återges i Gudmundsgillets årsbok 1937 upptar en imponerande samling rätter. Min köksfranska är under all kritik, så jag kan inte upplysa om vad som serverades, men räkna kan jag. Det var inte mindre än elva rätter, som började med Hors d’oeuvres (lätta aptitretande smårätter, såväl varma som kalla) och avslutades med Dessert. Desserten måste varit något speciellt eftersom jag kan ana mig till att det innan desserten serverats både ost och glass. Till detta utskänktes inte mindre än nio olika sorters vin. De många glasen behövdes nog. Dessutom framförde artilleriets musikkår inte mindre än 11 olika musikstycken, det sista Kungliga Göta Lifregementes Paradmarsch.

Strax intill Disponentvillan ligger Jönköpings minsta tomt. Det är en avstyckning på 4*4 meter och här är Ottonin och hans andra hustru Clara gravsatta vid den alm som Ottonin själv planterade 1870. (se bild).

Både disponentvillan och den intilliggande graven är byggnadsminnesförklarade och kommer med andra ord att finnas kvar i den nya stadsdel som nu skall byggas på det gamla industriområdet.

Det får bli ett inlägg till.

 Notera att detta är skrivet den 27 september 2014

Östra Storgatan 91.

I dag lördagen den 27 september skall jag berätta om ett hus på Liljeholmen. Observera inte öster. Det finns en mycket speciell anledning till att jag skriver artikeln just denna dag. I dag kommer jag nämligen att sitta i Kinnarps arena för att hylla en av de största idrottsmän vi haft i Jönköping. En fantastisk ishockeyspelare, en oerhört korrekt människa och en ambassadör för Jönköping. När idrottsmänniskor idag knappast kan få ihop en mening på fyra ord utan att svära eller att lägga in ett ”typ” så är Johan Davidsson en vältalig idrottsman som aldrig skyller sina tillkortakommanden på någon annan. I dag kommer hans tröja att hissas i taket på Kinnarps arena och det blir en högtidsstund. Men vadå, vad har han med ett hus på Liljeholmen att göra. Vänta får ni se. Nu börjar historien.

Östra Storgatan 91 kallas ju för det mesta Dag Hammarskjöldshuset. Något missvisande kan man tycka, då den sedermera till FN:s generalsekreterare utsedde Dag, enbart bodde i huset något år. Född år 1905 flyttade han redan 1907 till Uppsala där hans far blivit landshövding. Själv angav han alltid Uppsala Slott som sin uppväxtplats. Vi Jönköpingsbor skyltar med andra ord med lånta fjädrar enligt mitt förmenande. För min del tycker jag att vi kan kalla huset Johan Davidssons hus, han har ju fått ett pris uppkallat efter sig, varför då inte ett hus, eftersom han har bott där längre än Dag Hammarskjöld och är mer känd för en nutida publik, skämt åsido. Se, där kom kopplingen till dagens stora begivenhet.

Det hus som idag ligger på platsen är inte det ursprungliga. Det ursprungliga huset var en ”villa som uppbyggdes till ett wärdshus, modellerat efter Liljeholmen i Stockholm”, som det står i ortsnamnsarkivet. Namnet har kommit till genom att någon tyckte att den ursprungliga byggnaden liknade ett hus i Stockholm. En teori att namnet Liljeholmen skulle kommit från de gula strandliljor, som växte i kärret på öster, kan vi nog stryka.

Östra Storgatan 91 idag är en del av den ursprungliga fastigheten Liljeholmen. Den bestod av Östra Storgatan 89-95. Det ursprungliga huset Liljeholmen, byggdes omkring 1730 och var ett utvärdshus, placerat utanför staden. Under 1800-talet serverades här både Carlsbader- och andra mineralvatten. I en annons i Jönköpingsbladet 1859 läses följande: ”På anmodan meddelas att omnibussen i stället för turer till Vesterbrunn, kommer,  efter anteckning af minst 10 personer af  bliwande brunnsällskap på Östra Plantagen, för sällskapets räkning dagligen och på tid som bestämmes, att göra lustturer på 1 timmars längd”. Det var inte fråga om motordriven buss, den var hästdriven! Namnet Östra Plantagen syftar på de odlingar, bland annat tobaksplantager, som fanns mellan Östra Storgatan och Vättern. Härav namnet Plantagegränd öster om före detta Östra skolan (Liljeholmsskolan).

Under 1890-talet styckas tomten i tre delar. På Östra Storgatan 89 uppfördes Strandgården av skräddare Vallentin och på Östra Storgatan 95 byggde major Engdahl det som idag är Korskyrkan. Den mellersta delen köptes av överste de Laval (regementschef på A 6 1898-1899) och där uppförde han den byggnad vi ser idag och som Dag Hammarskjöld tillbringar några månader i. Numera är den ändrad, bland annat byggdes den till 1950. Skall vi kanske återta det gamla namnet Liljeholmen och låta Uppsala vara Dag Hammarskölds uppväxtstad?

Nytt foto: Lennart Lindberg

Ett litet hus på Klostergatan

Vem var Agnes på Klostergatan?

Under mina otaliga vandringar från Torpa till ”sta´n” utnyttjade jag för det mesta Klostergatan. Det var ju mer folk där än på Brahe- och Barnarpsgatan. När jag hade passerat Idas skola och hade Sandéns konditori till höger, låg ett litet vackert boningshus med adress Vegagatan 2 och fastighetsbeteckning Klippan 2. Dessa benämningar kände inte jag till utan visste bara vad som stod på huset, vackert utmejslat på stenfasaden: ”Agnes minne”.  Huset var också speciellt för att det hade trädgård, det var inte vanligt utmed Klostergatan. Denna kunde nås via en port i det höga plank som omgav huset. Men den var låst. Huset upplevdes av mig och många andra som lite mystiskt.

Huset finns ju än idag och kan beskådas. Dock har det mist sitt ursprungliga syfte. Huset var nämligen en byggnad upplåten av en institution som skulle bistå ”blygsamma fattiga”. Under tidigt 1900-tal gjorde man skillnad på ”vanliga fattiga” och på folk som hade det sämre från borgar-och överklassen. Denna företeelse, som var internationell, hette Pauvres Honteux, och hade en avdelning i Jönköping bildad 1872. Huvudsyftet var att genom donationer, genom sällskapsspektakel och genom kostymbaler insamla medel till att uppföra en byggnad där ”fint fattigt folk” kunde få en bostad på ålderns höst.

Jönköpings Stad skänkte en tomt vid Klostergatan och när man genom framförallt två stora donationer hade tillräckliga ekonomiska medel uppfördes 1914 Agnes minne. Arkitekt var August Atterström, stadsarkitekten som hade som extraknäck att rita byggnader. De 16 lägenheterna bestod av ett rum med kokvrå, en toalett på var våning och ett gemensamt badrum i källaren. Varmvatten fanns ej. Lägenheterna skulle ”fördelas till personer, män eller kvinnor, som efter att ha sett bättre dagar lefva i Jönköping under knappa förmögenhetsförhållanden samt ej av någon allmän eller enskild inrättning erhåller fri bostad”. De 16 lägenheterna fylldes omedelbart.

Tiden gick dock ifrån standarden på lägenheterna och under 1970-talet var det svårt att få någon att vilja bo i huset. Därför tog det kommunala bostadsbolaget AB Vätterhem över huset och moderniserade det.

Då återstår bara Agnes. Vem var denna kvinna som fått ge huset sitt namn. Bland grundarna till Pauvres Hontex i Jönköping finns en Hildegard, en Henrietta och en Fredrique, men ingen Agnes. En hypotes som framfördes till mig av en av medlemmarna i styrelsen till Pauvres Honteux, talade om en kvinnlig släkting till disponenten på Munksjö AB, men det var för mycket Ida över det uppslaget. Nej en djupdykning i Björkmans gamla Jönköpings Historia gav mig lösningen. En av de mest aktiva i Jönköpingsföreningen var Agnes Killander, 1849-1931, och styrelsen beslöt ”att som en ringa erkänsla för hennes storslagna arbete skulle huset uppkallas efter henne”.   För tillfället pågår ett arbete att delvis bebygga trädgården med ett mindre bostadshus, men Agnes gamla fina hus kommer man inte att röra.